Ibland kan man ju undra både en å två gånger men nåja, det verkar vara så att ni kommer från mig och ni e det finaste och bästa jag har.

Önskar så att Norahs förkyldning släpper tills imorgon, jag behöver några timmar för mig själv innan helgpasset kör igång! Önskar mig, önskar mig, önskar mig...




På söndag lånar jag ut båda mina guldklimpar, gudmor Sara vaktar Olli och farmor hänger med Noris!

Trevlig helg!

...började tidigt imorse, vid tre. Så var det med det. Nu e jag frusen, kall och trött. Har försökt sova men magen värker. Det går inte.
Utanför är himlen grå, igår blev det mörkt fortare än vanligt. Hösten är ett faktum.
Mina barn kanske springer omkring på dagisgården och liksom anar att jag är påväg, jag är påväg.
Påväg genom livet och riktigt känner att jag blivit äldre. Igår byggde jag korthus. Det var 15 år sen sist. Tänkt att ens kunna säga så. Tänk va. När jag satt där, 10 år och byggde korthus...Om 5 år är Norah 10 år. Man ska inte tänka så mycket utan mer leva, jag påminner mig själv liksom såhär.
Vad blir det för mat? Kyckling? vad blir det för väder imorgon, en strålande höstdag? Hoppas på det. Hej på er

Det finns stunder då man undrar och stunder då man vet men likaså stunder man känner sig helt panikslagen och tror världen ska gå under. Det finns stunder som känns rätt och de som känns fel och så här kan jag ju fortsätta i all evighet. För ibland är allt så lätt men sen blir det så svårt och man vill bara ha ett facit, eller hur? Jag vill vara här å nu istället för där och då. Det e så skönt med nuet. Riktigt förlora sig i de. De som e. Det e som det e.

Fick ett starkt minne som är jobbigt och svårt. Som jag aldrig pratar om och jag vill ofta vakna upp och kunna ändra på den dagen. Jag är 10 och mamma fyller 40. Det vankas Rednex konsert och när jag kom hem på kvällen efter det så blev livet aldrig sig likt....
Men sen kom min underbara syster till världen som jag egentligen borde ringa men det har jag ju helt glömt. Ringer imorgon.
Magen värker och ögonen hänger men kvällen var fin ikväll. Tack.
Trodde jag skulle riktigt få till det här och vara lite rolig men så blev det ju visst inte. Känslan försvann. Inspirationens fokus förflyttades till mörker och undran. Över livet.
Det blir ju aldrig som man tänkt, det blir ju aldrig det.

 

Ibland känns livet som ett endaste virrvarr av olika erfarenheter, känslor, människor och upplevelser.
Man blir liksom lite knäpp och glömmer bort att andas och ta det lugnt. Det blir likt ett evigt, eller som anni säger, "evinnerligt" fläng å häng.
Tankarna tumlar omkring däruppe i huve och blicken söker barnen som oftast är på språng och väldigt inne i det som är här och nu.
Jag ser ofta på och glömmer bort att känna, släppa och bara vara. Men jag vill och försöker. Hoppas på ljusa tider och mycker kärlek.




Tur att man har dom här som kan få en att samla ihop sig och tänka till. Puss på er mina godingar