....så i mig vill jag att stunden stannar, för evigt för alltid....ainbusk....hela dagen har låten susat å kittlat å väntat. Väntat på att få skrålas ut.
Tankarna på mammorna har legat där i bakhuvudet å grott Emma. Idag. Så var det så sjukt när du ringde. Som om det var liksom meningen. Vi skulle åkt. Jag känner hur det riktigt känns så ikväll. En filt eller bänk, lite ljus, några cigaretter och samtalet om mödrarna. Dom älskade och oändligt saknade. Som vi båda hoppas ska återvända till oss å någe vis. Visst? Någon som lyssnar och förstår. Fan va sjukt. Igår när jag läste så hade det legat där å grott. Ilskan och orättvisan. Tuppjucket. Tur att vi har varann. Älskar dig Emma.